Jonkman+1

Lättläst och sprudlande från introvert författare

En syssla mer lämpad för introverta, eller?

Kollega Henrik Alm har läst Linus Jonkmans populära bok om introversion (utgiven 2014) och gör följande reflektioner:

Det här en grund- och till vissa delar fördjupningskurs i att förstå sina medmänniskor, men kanske främst sig själv. Författarens drivkraft tycks vara en form av upprättelse och inte minst förståelse för det introverta karaktärsdraget i ett globalt samfund som i dag präglas av extroverta normer. Normer till delar sprungna från ett skifte i populärkulturen från dåtidens fåordiga förebilder till mer ”rappkäftade ideal” från 60-talet och framåt.

Jonkman ser till att blanda evidensbaserad forskning med anekdoter från egenupplevda händelser och även om berättarsättet ibland blir upprepande och stundtals överfyllt av exempel finns det kunskap och praktiska tips att inhämta. Exempelvis:

–        Tremeningsregeln. Särskilt effektiv när en introvert och extrovert person samtalar. Att kunna förmedla ens budskap på tre (inte alltför långa) meningar kan vara värdefullt både på arbetsplats som hemmavid.

–        Möteslängd. Studier visar att vi psykologiskt anpassar oss till att fylla den tid som är tillgänglig, så att på förhand bestämma att ett möte varar en timme är sällan värdeskapande.

–        Ledarskap under lågkonjunktur. Extra aktualiserat givetvis med rådande pandemi. Är du eller din chef den som agerar på de nya spelreglerna och förändrar verksamheten? Då är du rimligen mer åt det extroverta hållet. Den introverta företagsledaren härdar snarare ut, ser över kostnadsbilder och väntar in vändningen. Författaren påvisar att det senare historiskt har visat sig framgångsrikt.

Boken närmar sig också rekrytering som ämne och den klassiska fälla att alltid vara uppmärksam på, nämligen att både rekryterare och rekryterande chef gärna anställer någon som speglar en själv. Det anmärks på att detta gynnar kandidater åt det mer extroverta hållet, då även de som jobbar med kompetensförsörjning är extroverta som ”flockas till dessa yrken”. Personligen kan jag se risken i att extroverta gynnas, men inte alltid av speglingsteorin, utan även då introverta personer under ett par kortare första möten kan förblindas av den extroverta karisman.

Sammanfattningsvis finns det givetvis mer djuplodande forskning att tillgå, men man bjuds på lagom lättsmälta aha-upplevelser av en skribent som är uppenbart entusiastisk. Och just känslan att få ta del av författarens besatthet och förmåga att, som det introverta drag det är, borra sig in i ämnet och fortsätta borra är vad som gör boken läsvärd.